Category Archive

Planerar och planerar, hoppas och hoppas, försöker påverka och påverka, om och om igen. Ska det lyckas någon gång? Vi är hela tiden på väg. Ett steg framåt och ett halvt tillbaka. Men det går ändå åt rätt håll…hoppas jag.

Ibland ser man inte stigen för alla träd som är i vägen, man måste hitta lite omvägar ibland för att ändå komma fram dit man ska. Det finns nog inte så många genvägar att ta men råd och stöd på vägen uppmuntrar att inte ge upp utan att fortsätta kämpa sig igenom snårigheten. Lite motstånd ibland, mycket motstånd andra gånger. Men vi blir fler och fler som letar efter stigen och kan hjälpas åt att hitta den och hjälpas åt att röja undan alla hinder på vägen. Ju fler vi är desto snabbare kommer vi nog framåt ändå.

Trollhättan kämpar vidare, vi kommer nog fram till slut vi med. Och då är det tack vare er alla andra därute som heller inte ger upp och kämpar lika envist och delar med er av era råd på vägen fram. Våra träd som är i vägen ser kanske inte alltid likadana ut, en del är svårare att röja undan än andra. Men vi ska lyckas på något sätt.

För några veckor sedan blev jag uppringd av en lokal tidning i grannkommunen. De ville ha en kommentar om hur jag som IT-pedagog ser på lärares och rektorers användande av Facebook. Ni kan läsa artikeln här. Känslan är väl som alltid att det saknas saker i artikeln, saker jag sa och som jag borde sagt. Jag har också skrivit om Facebook tidigare i bloggen, det hittar du här.

Det är egentligen inget konstigt att lärare använder Facebook, inget konstigare än att någon annan gör det. Men det som sätter det på sin spets är vilka vänner man har och lägger till. Var går gränsen för vänner på Facebook? Det varierar från person till person. Vissa har enbart nära vänner, andra skulle man kunna tro samlar på vänner och lägger till vem som helst fast man inte känner dem. Här uppstår nog lite svårigheter. Ska man som lärare ha elever som vänner?

När man använder Facebook får man nog ställa sig frågan om vilket syfte man har med användandet. Ska det vara enbart privat, enbart yrkesrelaterat eller ska man ha både ock. Och det är när man väljer både ock som man måste fundera lite. Det jag skriver i min logg på Facebook blir synligt för mig och mina vänner. Har jag då valt elever som vänner kan jag inte skriva något som jag inte skulle kunna säga till dem när jag träffar dem i min yrkesroll. Då kan jag inte bli för privat kanske, eller kan jag det? Personlig men inte privat är det många som har som riktlinje i elevrelationer. Den jag är med mina elever när jag träffar dem utanför nätet måste jag vara när jag sedan träffar dem på nätet.

Men jag måste också tänka på vad jag skriver i mina vänners logg. Jag vet ju inte vilka de har lagt till som vänner heller. Det jag skriver i en väns logg läses av alla vännerna där.

Jag uppmuntrar verkligen lärare att prova använda Facebook. Dessa frågor som kommer upp är intressanta och det är först när man använder en nätgemenskap själv som man börjar förstå våra elevers nätaktiviteter. Det har oftast pratats om elevers använande av sociala medier av olika slag och lärare har blivit uppmuntrade att t.ex. skapa konto på lunarstorm m.fl. Men det är först  när man hittar en nätgemenskap som fyller ett syfte för mig själv som jag faktiskt börjar närma mig en förståelse. Det är först då jag om lärare kan förstå elevernas behov av nätkontakter. Jag kan förstå den ensamma elevens behov av att träffa andra på nätet, och kan också kanske förstå på ett annat sätt hur lätt det kan gå fel om vi vuxna inte finns där som stöd i användandet. Viktigast av allt är föräldrars förståelse och stöd. Så jag vill även uppmuntra föräldrar att använda Facebook för att förstå sina barns behov och nätanvändande.

Min dotter är en frekvent användare av MSN och Bilddagboken. När hon inte varit uppkopplad på ett tag kan hon ibland uttrycka det så att hon har väldigt mycket att göra på Bilddagboken. Hon vill inte missa sina vänner där. Jag känner precis samma känsla med Facebook. Jag vill inte missa mina vänner där heller. Det fyller ett syfte att finnas där. Där har jag visserligen vänner som jag träffar då och då utanför nätet, men jag har också vänner jag sällan ser annars, som bor långt bort. Det är lättare att ha en kontinuerlig kontakt via Facebook än via telefon. Det räcker att ibland läsa en mening, en statusuppdatering, så känner man att man är med, vet vad den andra personen gör eller har gjort. Jag har också en kontakt med kollegor runt om i landet och får på den vägen tips och idéer inom yrket.

När man pratar med andra som inte har Facebook får man ofta kommentaren att de föredrar den verkliga kontakten. Varför är inte Facebook en verklig kontakt? Är det en kontakt som är overklig? Facebook ersätter inte det viktiga mötet mellan människor, men det kompletterar och fyller en funktion i vår värld som tenderar att bli allt mer och mer tidspressad i vissa situationer.

Jag tror jag har skrivit det förut och skriver det igen, ibland känns det som om Internet är en plats nära mig,  runt hörnet. Facebook bidrog nog till att det kom närmare.

Det här inlägget har jag tänkt skriva ett tag, börjat på det och äntligen slutfört.

En debatt och diskussion har kommit igång kring den interaktiva skrivtavlans förekomst och använande i skolan. Det har lyfts många åsikter och tankar på de IT-pedagogiska bloggarna runt omkring. Många synvinklar har lyfts fram både för och emot den interaktiva skrivtavlan. Läs gärna Fröken T:s inlägg i debatten och även Skolväskans. Grunddiskussionen skapades nog på bloggen Binero.

Tyvärr känns det som om det ibland i diskussionen blir lite svart och vitt, det ena verktyget ställs mot det andra. Jag tror inte vi lever i en svartvit organisation, i alla fall inte i den kommunen jag arbetar i.

Det har i diskussionen skapats en lista av någon bloggare om i vilken ordning man ska prioritera skolans investeringar:

1. En bärbar dator till varje pedagog
2. En projektor och schyssta högtalare i varje klassrum
3. Bärbara datorer till eleverna (1:1 eller på annat sätt)
4. Andra attiraljer som smartboards, wacomplattor o dyl

Jag är inte en vän av listor, jag tror inte på att det enbart finns ett enda sätt att satsa på IT-verktyg för skolan. Det är inte svart eller vitt, det går inte att tro att förutsättningarna ser likadana ut i alla skolor, organisationer och kommuner. Jag tycker att punkterna på listan är mycket viktiga steg, men inte att de måste tas i den ordningen överallt och för alla. Vi är alla olika, eleverna har olika behov precis som skolornas behov och förutsättningar ser olika ut. Men visst, i den bästa av alla världar så kanske en del önskar att det var så.

Självklart är behovet stort och viktigt att alla lärare ska ha en egen dator, och alla våra elever likaså. För att inte tala om utbildning för att kunna använda datorn på ett pedagogiska bra sätt i undervisningen. Men ibland kan steget mot IT i skolan vara både billigare och lättare i att investera i en interaktiv skrivtavla än i en dator till varje elev. Vi har olika organisationer att ta hänsyn till i våra ekonomiska investeringar. Om man nu vill prata ekonomi. Kostnaden för en interaktiv skrivtavla är mycket lättare att ta och genomföra på skolan än kostnaden och organisationen kring en-till-en, då även en befintlig och dyr IT-organisation ska räknas med och förändras. Och den typen av förändringar tar tid. Och vi har inte tid att vänta. Vi får satsa på det som går att satsas på utan det tunga motståndet.

Ur den pedagogiska synvinkeln kan en interaktiv skrivtavla inte jämföras med en pc-projektor. Dess funktioner är så mycket vidare. Det tror jag de lärare kan hålla med om som arbetat ett tag med en interaktiv skrivtavla i sitt klassrum. Men vi kan inte tro eller förutsätta att våra lärare ska kunna använda den fullt ut omedelbart. Det behövs utbildning, men framför allt ett frekvent användande av den och sedan även erfarenhetsutbyte. Det blir lättare att ta de stegen framåt om den interaktiv skrivtavla placeras i klassrummet och inte i gemensamhetsutrymmen. Det är då användandet av den kommer i sin fulla nytta och läraren lär sig tillsammans med eleverna dess dynamiska funktioner.

Det har också lyfts en åsikt om att pga att interaktiva skrivtavlor inte finns i näringslivet ska man inte satsa på dem i skolan. Det anser jag inte är relevant. Alla våra olika pedagogiska verktyg i skolan återfinns inte i näringslivet, men det inte verktyget mindre användbart i skolan.

Kan man få elevers vilja och motivation att lära så gratis som med hjälp av en interaktiv skrivtavla så är dess kostnad en väl värd investering. En interaktiv skrivtavla kan fånga en hel klass gemensamma kommunikativa lärande, det sociokulturella lärandet kommer fram, och det är det vi ofta vill komma åt men som är svårt. Men här kommer det av sig själv. Det är också först när man använder den med sina elever som man verkligen ser och förstår vad den gör med undervisningen i klassrummet. Men det verkar vara väldigt lätt för många att tycka att det är en dyr leksak. Jag hoppas de som lyfter dessa åsikter har använt en interaktiv skrivtavla i sin undervisning för att ha belägg för sin åsikt.

Man måste ta ställning från fall till fall och behov till behov. I vissa fall är en dator till varje elev det bästa att starta med och i vissa fall är det en interaktiv skrivtavla. Det är kvaliteten i lärandet vi vill nå, inte vilken teknisk pryl vi använder för att komma dit. Det måste kunna variera och vara olika efter behov.

Nu sitter jag är igen på PIM:s guldgala, en gala för alla PIM-femmor. Jag var med förra året som PIM-femma, men i år har jag den stora glädjen och stoltheten att vara med som PIM-ansvarig och examinator för fyra stycken duktiga lärare i Trollhättan. Fredrik, Anna, Eva och Tina har gjort var sitt jättebra inspirationsmaterial för andra lärare i Trollhättan. Och nu får de sin belöning, och jag kan få åka med som stolt examinator till dem. Så duktiga de är.

Fyra stycken IT-pedagoger har just nu ett möte IRL. De har aldrig träffats innan och nu genomför de sitt första verkliga möte inför publik. Jonas Hällebrand, Joachim Thornström, Per Falk och Mats Larsnäs. De har träffats på bla Twitter och därifrån skapat ett nätverk. Verktygen de använt sig av är Twitter, Google Docs och Skype. Men hur mycket IT dominerar i deras arbete så säger de att i vissa lägen är det viktigt att även höra en röst. Då har telefonen funnits till hands.

Visar på Google Docs möjligheter att samarbeta. Här spelar tid och rum inte så stor roll längre. Samarbetet måste inte längre vara inom skolans stängda dörrar.

Joachim presenterar sedan Sajtomaten – verktyget för Ystad kommuns hemsida. Bygger på bloggar till alla skolor, klasser och förskolor. Fördelen med bloggarna är enkelheten att använda, alla kan lära sig. Och det ger också föräldrar och utomstående möjligheten att kommentera och vara mer delaktiga. Något som efterfrågas av många.

Mats pratar om hur man kan använda sig av mobiler i skolan. www.mobilestudy.org Ett gratis quizverktyg. Man gör quizen online och överför det via bluetooth.

Och så är det Jonas tur. Nu handlar det om skolbibliotek. Han pratar om vikten av att ha handlingsplaner för t.ex. informationssökning, IKT. Gunnesboskolan där Jonas arbetar som IKT-pedagog har satsat på att ha ett bra skolbibliotek med allt vad som hör därtill. Deras IKT-plan är väl värd att ta del av.

Det sägs att en bild säger mer än 1000 ord. Idag är det klart högre värde att bli fotograferad med en kändis än att få en autograf. Här är jag med dagens kändis, Stephen Heppell. Kändis för oss på Framtidens lärande. Lyssnar på honom i eftermiddag, återkommer med rapport då.

Internetanvändningen är idag en vanlig sysselsättning på fritiden. Datorn i det egna rummet är idag vanligare än en TV. Det är fler pojkar än flickor som ser på nyhetssändningar. Fler unga upplever att de lär sig saker av nyhetssändningarna än i tidigare undersökningar. Flickor chattar och håller till på sociala sajter, medan pojkar spelar spel och ser på youtube mestadels av sin tid på Internet.

En intressant resultat i Mediarådets undersökning 2008 har att göra med frågan om man stämt träff i verkligheten med någon man träffat på nätet. Det är inte många som gjort det, men utav de som ändå gjort det har de flesta inte träffat personen ensam. Och ingen av de som stämt träff har råkat illa ut eller upplevt det otrevligt. Ingen hade heller träffat någon som inte varit ärlig med sin ålder.

One eighty – ett projekt på rektorsakademien. Varje elev får en dator och en mobil. Projektet handlar om att skapa en alternativ plattform för elever som väljer bort den konventionella skolan. I varje kommun finns elever som vänt skolan ryggen av olika skäl. Några av dessa elever erbjuds en alternativ lärmiljö. Vi måste utnyttja den informella kunskapen vi har tillgång till.

Unga nätkulturer – Stig Roland Rask. Det handlar om relationen mellan teaching och learning. Engelsmännen är kloka som gör skillnad på dessa ord. Vi måste flytta vårt perspektiv från vårt “teachande” till elevernas “learnande”.

Kristina Höök är professor på Stockholms Universitet. IT, design, kropp, kunskap. Kristina pratar om hur kroppen är med och involveras i den digitala världen. 70 % av all kommunikation sker med kroppen.

Kristina pratar om hur känslor med hjälp av digitala tekniska verktyg kan simuleras ut till. Mottagaren tolkar efter vad man vet om avsändaren. Väljer man en favoritfärg som mottagaren vet om blir meddelandet positivt. Man hittar sina uttrycksformer genom detta. Färger, former, gester och animationer används för att uttrycka meddelandet.

Kroppen är lärandet. Hur använder vi kroppen i lärandet i skolan? Är det en poäng att sitta still i skolan? Hur många av våra IT-verktyg och IT-hjälpmedel i skolan är kroppsliga? Värt att tänka till.

Nu är vi här, eldsjälarna för IT i skolan. Vi sitter i Nacka på konferensen Framtidens lärande. Just nu lyssnar vi på Roger Säljö. Jag gillar Roger och hans tankar. Har tidigare skrivit om honom här på bloggen när han skrev i tidningen Pedagogiska magasinet.

Vi är alla en produkt av skriftspråkssamhället. Vi är skriftspråksmänniskor. Kommer vi i framtiden vara en produkt av det digitala samhället? Kommer vi då vara digitala människor? Hur lång tid kommer det ta?

Roger pratat om lärandet och om hur vi förmår återskapa, hålla aktuella och förnya kunnandet och färdigheter. Nya behov och färdigheter uppkommer i samhället. Det sociala minnet, kunskap handlar om att använda sig av det sociala minnet. Informationstekniken är inte bara en teknisk förändring utan även en social förändring.

Digital teknik ger nya sätt att minnas och dokumentera. Nya sätt att dela information och nya sätt att samarbeta. Uppmuntrar till nya sätt att lära. Nya sätt att få tillgång till information, tillgänglighet. Vi blir allt mer och mer producenter.

Vi utvecklar många meta-kommunikativa förmågor (sortera, modellera, strukturera och syntetisera information). Vi utvecklar kritiska förmågor i större utsträckning.

Vi och våra kunskaper blir mer redskapsberoende. Med dem är vi starka, men utan dem är vi svaga. Det är ändringar i förväntningar av vad det innebär att lära. Vi går från att kunna återge det som redan är känt till att kunna skapa något nytt.

Digital literacy – digitala färdigheter. En ny dimension vi måste tänka igenom. En ny basfärdighet som det inte går att komma undan längre.

I fredags kom mina deltagare till PIM-workshopen med en blomma till mig. Så glad jag blev. Uppskattning är underbart och det lever man på länge efteråt. För mig betydde det väldigt mycket. Tack så mycket för en äkta PIM-blomma!

Igår åkte jag och Fröken T till Smartklubbsmöte i Göteborg. Mötet hölls i ett konferensrum på ett hotell. Och när vi kom till receptionen fick frågade vi efter var Smartklubbsmötet skulle vara. Det låter som en klubb för smarta människor, och det är det på sätt och vis. Men inte smarta på det sätt som man kan tro om man inte arbetar i skolans värld. Smartklubben är en klubb för Smartboardsanvändare. Undrar egentligen vad hon i receptionen tänkte att det var för möte.

Det var tredje gången vi var på en träff i Smartklubben, och det är alltid lika trevligt. Alexandra och Jörgen är alltid lika duktiga och trevliga att lyssna på. De kommer alltid med bra tips, tankar och idéer.

Stolt fick jag vara igår också. Fröken T blev belönad med en bok och applåd för att tre av hennes smartboardslektionen ligger på tio i topplistan på Smartklubben, och för att hennes Äventyrsspel ligger som nummer 1. Hon är så duktig!

Idag har jag och IT-mamman varit i Stockholm på besök på Skolverket. Träffade där Seija Eriksson (IT för pedagoger), Anette Holmqvist (Kolla källan), Alma Taawo (Länkskafferiet) och Christina Szekely (Digitala lärresurser). Det var en intressant stund vi hade med bra samtal, diskussion och information. Tack för att vi fick komma!

Idag har jag varit och delat ut PIM-kaka och PIM-blommor igen till en duktig PIM-femma. Detta är nog det roligaste av allt PIM-arbete jag gör, att få skörda frukten och glädjas åt allt bra som görs av lärare ute på skolorna. Heja Fröken T, du är verkligen strålande bra! Nu är det snart PIM-gala också.

Känner att jag måste skriva några rader om Facebook. Ibland blir jag överväldigad av alla möjligheter till kommunikation man har. Jag vill ofta prova allt men har insett att utbudet av kommunikationsmöjligheter är för stort för att jag ska hinna vara med överallt och sätt mig in i verktygen. Men Facebook har jag fastnat för.

På Facebook har jag kontakter av olika slag. Det är både arbete, fritid, släkt, kollegor runt om i landet och inte minst vänner från förr.

Bloggandet tillsammans med Facebook har gett mig en kontakt med andra IT-pedagoger runt i landet som är ovärderlig. Som IT-pedagog kan man ofta känna sig ensam i sitt yrke och behöver bolla tankar och idéer med andra. Och dessutom skapas det en vänskap däremellan.

Att på Facebook hitta vänner från förr är helt fantastiskt. Vänner man delat mycket med när man var yngre och som man av olika anledningar tappat kontakten med och sedan saknat men inte tagit sig för att leta upp och ringa. På Facebook är det så lätt att bara skriva en rad då och då, dela vardag, glädje och sorg. Det krävs så lite av tid att ha kontakt på Facebook i vår annars ganska stressade vardag. Och man behöver inte ha tiden samtidigt.

Jag hör ibland röster som inte kan förstå hur vi facineras och använder oss av Facebook. Jag tror det är för att de aldrig provat. Och jag vet att de har fel…

Ja, alla genuspedagoger ute i landet. Uttrycket tjej- och killeksaker har funnits länge. Nu händer något nytt. Nu finns det tjejdatorer. Blev lyckligt ägare till en idag. Den ser ut så här:

Visst är den fin? Hade lite tur. Hittade den och längtade efter den ena dagen. Nästa dag pratade min chef om att han behövde köpa sig en liten dator. Du kan ta min, sa jag, så köper jag mig en ny. Han tyckte det var en bra idé. Han är nu ägare till en sådan här:

Jag tyckte väldigt mycket om den datorn med, så det kommer känns skönt att den stannar inom “firman”. Men chefen var lite fundersam först om detta också var en tjejdator eftersom den var vit. Men det kom vi överens om att det inte var. Men han kommer garanterat inte vilja ärva den tjejdator jag har nu.

Datorer har alltså blivit som accessoarer. För mig var detta något nytt. Undrar hur en killdator kommer se ut.